Vad händer sedan?

Som vi berättade tidigare så är ju sakletarsäsongen rätt så kort. Innan man vet ordet av så bör­jar det växa på åkern och man måste minst vänta till hösten innan man kan göra något nästa gång. Men man behöver inte ha tråkigt för den sakens skull. Det är minst lika roligt att i lugn och ro gå igenom sina fynd. Det är långt ifrån alltid som man direkt vet vad man har hittat.

Hur många åkrar skall man hålla ordning på

När vi är ute och promenerar så är det frestande att börja leta porslin i varje åker man går för­bi. Så blev det också från början, med följd av att vi samlade på oss mer än vi kunde ta hand om. Det blev bara liggande i smutsiga högar och risken var stor att vi skulle tröttna på allt­ihop. Efter det så bestämde vi oss för att bara leta bitar på vår egen åker. Det tar lite längre tid att få ihop så många så att det är roligt att börja sortera, men det känns stor skillnad att veta att de bitar man hittat har en historia som i viss mån hänger ihop med en själv. Vi sa ju tidigare att vi ofta tänker på att just det här porslinet har varit i händerna på dem som bott är under hundra år eller mer. Den vetskapen försvinner när man blandar bitar från olika platser.

Vi håller inte stenhårt på detta. Sedan vi har blivit för många för att bara plocka på vår åker, så har våra kompisar tagit en egen som ligger nära deras hus. Då händer det rätt som det är, att vi hittar bitar som finns på båda ställena eller som av någon annan anledning väcker intresse hos fler. Vi har t.ex. hittat samma servis på olika ställen och då har det varit roligt att en av oss tar hand alla den typen av bitar. Vi byter alltså med varandra.

Tvätta och sortera

Vi brukar börja med att tvätta alla bitar och sortera dem i olika grupper. Som vi sagt tidigare så är de flesta bitarna släta och vita. De är inte så ofta som dessa spelar något större roll i fortsättningen. Dom hamnar helt enkelt i en hink tillsammans med tusen andra bitar. Kanske plockar vi långt senare upp någon igen, men det är som sagt inte särskilt ofta.

Nästa steg blir att plocka ut alla dem som har någon form av färgteckning. Ofta är det flera bitar som hör ihop och då hamnar de förstås på samma ställe i lådan. Nästa steg är att se vad som är helt nytt för samlingen eller vad som hör ihop med något som vi redan har hittat. Ro­ligast är det om du hittar något annorlunda och helst något i vackra färger eller något som du tror kan vara riktigt gammalt.

När du är klar med färgerna är det formerna som återstår. De bitar som verkar tillhöra koppar lägger du i en hög, de som tillhör faten en i en hög och det som återstår hamnar i den tredje högen.

Finns det någon med stämpel?

Vi har inte pratat om stämplar tidigare fast det är det allra roligaste fynden. Åtminstone förr i tiden, så var porslinsfabrikerna väldigt noga med att i botten på servisdelarna stämpla var des­sa var tillverkade. Var fabrikörerna riktigt noggranna, så kunde det stå fabriksnamn och ser­vis­­namn. Var är det för roligt med det? Jo, om man redan från början får fram så mycket upp­gifter, så behöver man inte fundera så mycket själv. Det finns kataloger på serviser för de fles­ta av de gamla porslinsfabrikerna. Har man stämpeln kan man ofta hitta de årtal som servisen tillverkades och var den tillverkades. En särskilt rolig sak med detta, är att det i katalogerna ofta finns bilder på serviserna. Även om man bara har en porslinbit med stämpel i botten och inget mer kännetecken, så kan det räcka för att man precis skall veta hur fatet såg ut. Det är bara att titta på bilden i den gamla fabrikskatalogen. Väldigt ofta är det sedan så att man kan leta bland de serviser man redan hittat och så hittar man just det mönstret som fanns i katalo­gen. På det viset kan du lära dig mer om ursprunget även på de porslinsbitar som saknar stäm­pel.

Från oss är det inte så långt till Lidköping i Västergötland. Här låg den första svenska pors­lins­­­fabriken. Den verkar nedlagd sedan länge, men det finns ett fint muséum där som ställer ut mängder av gamla serviser som tillverkats här. Vi åkte dit en dag på semestern och gick runt i flera timmar. Det var verkligen jätterolig när vi hittade några tallrikar som var hela och felfria och som hade precis samma mönster som vi hittat i vår åker. Då kände man verkligen att sa­ker och ting hörde ihop. Vi har faktiskt köpt några sådana tallrikar, fast inte på muséet. Vi har köpt dem på loppmarknad eller på Frälsningsarméns försäljningsställe för loppissaker. Det he­ter Myrorna. Nu har vi några lika felfria tallrikar hemma som är 100 år gamla och som på pricken liknar våra porslinbitar. Dom kostade bara 25 kronor styck.

Sortera porslinet på ett bra sätt

Vi prövade många olika sätt att hantera alla porslinsbitarna. Det gällde att få överblick av vad vi hade samlat på oss. Helst skulle de ligga samlade i grupper där bitarna hade något gemen­samt. Det skulle också vara lätt att komma åt och inte ta för stor plats. Sen skulle det inte hel­ler vara lätt att stöta till så att allt bara ramlade ner i golvet och förstörde den fina ordningen. Vi tycker att vi hittat ett bra sätt nu. Vi har köpt ”äggflak”. Det är den förpackning som man har i affärerna när man köper ägg i lösvikt. Dom brukar vara ungefär 40 cm breda och 40 cm djupa och här får det plats 50 ägg i varje. Man kan ställa dem uppe på varandra och då tar det nästan ingen plats alls. När man skall sortera porslinbitarna en och en, är dessa flak perfekta. Hemligheten är att fylla varje hål med lite sand. När man sedan lägger sin porslinsbit i ett så­dant hål, då vilar den stadigt i sanden med den sidan upp som man vill skall synas. Om man råkar skaka till flaket lite, spelar det oftast ingen roll, utan allt ligger kvar där man lagt det. Om man använder den här metoden kan man lagra hundratals porslinbitar i snygg ordning och ändå inte ta mer plats i än en större byrålåda.

Du kanske undrar hur mycket vi har nu? Det är säkert 1000 porslinsbitar. Ett annat sätt att räk­na är att försöka gissa hur många olika serviser som finns representerade här. Vi skulle tro att det är 100 stycken.