Research

Läsa i kyrkböckerna

Pappa har lärt sig att släktforska, alltså att ta reda på vilka släktingar vi har som har levt för länge sedan. Vi vet t.ex. vem som var vår mormors mormors mormors mor. Det är ju rätt häf­tig. Hon var förresten piga hos en bonde i Småland hon med, fast på en gård 20 mil öster om där vi bor. En dag bestämde sig pappa för att använda sina kunskaper till att ta reda på vilka som bott i torpet som ligger här bredvid vår åker. Han hade tidigare räknat ut att det var just fol­ket som bott just där som måste ha varit dem som brukat åkern tidigare. Inte den bonden och gården som ligger längre bort och som skö­ter åkrarna idag. Pappa kom rätt snart under­fund med att det har bott någon i torpet sedan1675, alltså i 350 år! Torpet byggdes förmodli­gen från början till en soldat och därför kallas det för ett soldattorp. Soldattorp fanns det många på den tiden, så för att skilja dem åt, hade var och ett av dem också ett eget namn. Vårt har alltid hetat Brohemmet. Vi tror att det kallats så, därför att det gick en bro över bäcken som leder från vår sjö. Troligen var det soldaten som skulle se till att den bron var i gott skick när folk kom resande förbi. Så fick torpet heta Brohemmet.

Soldatfamiljerna

En soldat kunde inte lämna över torpet till sin son, som bönderna annars gjorde. Tvärt om fick sol­daten flytta och ta hustrun med sig när han blev gammal och inte klarade av att vara soldat längre. Så kom det en ny ung man dit istället och tog över soldatjobbet. Det kunde också gå ännu värre. Soldaten tvingades att gå ut i krig och blev där dödat. Då fick hustrun och barnen lämna torpet och kla­ra sig bäst de ville på något annat ställe. Av det här skälet har det bott väl­­digt många olika famil­jer i torpet, familjer som inte hänger ihop, eftersom de inte varit släkt med varandra. I varje fa­milj har det funnits barn, ibland upp till åtta stycken. Då måste det ha varit trångt i det lilla hu­set. Kanske är det en liten flicka med pappa som var soldat som ägde dockan vars lilla ben vi hittade i åkern. Det är i alla fall så man funderar.

Drängarna tog över

För hundrafemtio år sedan slutade man med att ha soldattorp i Sverige. Då kom vårt torp att istället bebos av drängar som jobbade på den stora fina gården som ligger här vid sjön. Det blev inte mindre storlek på familjerna för att soldaten byttes ut mot en dräng. Det var lika stora barnkullar ändå, men drängen hade ingen egen åker att bruka längre, som soldaten hade. Nu sköttes vår lilla åker som en del av den stora gården.

Till slut blev det sommarstuga

För 75 år sedan blev det även slut med att ha drängar boende i torpet. Då såldes det istället till en familj i stan, som kom att använda huset till sommarstuga. Säkert sprang det omkring en mas­sa barn här även då, men bara en kort tid av året och aldrig på vintern. Det var nog tur det, för det gamla huset var säkert kallt och dragit. När vi fantiserar om våra porslinsbitar, så kan vi se framför oss hur familjen sitter samlat i syrenbersån en solig sommardag under semes­tern. Mamman och pappan dricker kaffe i blommiga koppar och barnen får saft i färgade glas. Så gör någon en oförsiktig rörelse och så åker en kopp i golvet och går sönder. Den slängs med köksavfallet i komposten och när sommaren är slut kommer bonden dit och tömmer kärlen. Var hamnade koppen sedan? Är det en skärva av just den koppen vi nu sitter här med och gläds åt blommönstret och de vackra färgerna? Just så tänker i alla fall vi att det kan ha gått till.

Detta var allt vi hade att berätta

Så har vi berättat hur det är att vara sakletare. Vi har inte hört talas om att någon annan tagit upp Pippi Långströms idé mer än vi, men vi hoppas att efter vad vi har skrivit så är det fler av er upptäckt hur roligt det är. Blir vi fler kan vi ju byta bitar med varandra och hjälpas åt med att förklara konstiga fynd som någon av oss har gjort. Hör gärna av er på vår mailadress!