Porslin

Det kanske inte är så på dom stora gårdarna i Skåne och Västergötland, men här i Småland verkar det nästan alltid vara så att det ligger porslin utspritt. Vi inte säkert varför det är så, men vi tror att det har kommit dit från komposten. Förr i tiden hade man inga soptunnor som kommunen tömde och körde till tippen. Då grävde man ner det i jorden eller slängde de på den kompost eller gödselstack som man hade. När stacken var full, så körde man ut innehål­let på sina åkrar. Det blev ju fin näring av matrester, potatisskal och annat. Efter ett tag hade detta brutits ner och tagits upp av växterna. Om det fanns med porslinbitar så kom de dock att stanna kvar i jorden. För varje år som man slängde mer, så ökade mängden porslin i jorden. För riktigt länge sedan hade man inte porslin men det verkar som man även i fattiga familjer har haft det i alla fall under de sista 150 åren.

Eftersom plogarna passerat genom jorden många gånger genom åren, så hittar man aldrig sto-ra porslinbitar. Dom största är kanske fem centimeter. De ligger sällan jämt fördelade över hela åkern. På vår åker hittar vi nästan allt mellan torpet och 50 meter bort. Längre därifrån är det knappt lönt att gå, men vi gör det ändå bara för att vi för stunden plockat rent på de bästa ställena och vi har svårt att sluta. Ibland hittar vi ju något även långt bort.

De allra flesta bitarna är vita. Det är sällsynt att porslin har någon annan färg mer än som ett inlagt mönster. Även om porslinsbiten är alldeles vit, så finns det kännetecken. Då handlar det om att ytan inte är jämn och slät. Den kanske är räfflad eller mönstrad. Ibland ser man att det föreställer en blomma eller girlanger av något slag. Roligast tycker vi det är när porslinsbiten är målad i något mönster. Ofta är det fina färger och då vet man att biten inte är så gammal. Från början hade man bara en färg. Det var oftast blått, men vi hittar även svart, vinrött och grönt. Det verkar som det äldsta bitarna är de med blått mönster. När våra föräldrar var små hade familjerna ofta samma serviser. Det fanns inte så mycket att välja på. Det kan hända att vi hittar porslinbitar med just de mönster som dom känner igen från sin barndom. Ja det hän­der till och med att dom vet var servisen hette. Så kommer det nog inte att vara när vi blir vuxna.

De viktigaste skillnaderna ligger i vilken form porslinbitarna har. Från början har allt ingått i en hel servis. Då fanns det koppar, fat för middagen, efterrätten, soppan, kakan eller kanske bara uppläggning för kött eller något annat. Sen var det koppar av olika slag. Skålar förstås. I de största och dyraste serviserna kunder det vara flera hundra delar. Dom som bott vid vår åker hade säkert aldrig varit i närheten av en hel servis. De har nog fått nöja sig med några fat och några koppar som från början kanske varit rester från flera olika serviser. Man skaffade en kopp i taget när det fanns pengar till det. Ibland hittar vi saker som inte borde ligga i jorden bredvid en stuga för enkelt folk. Då tror vi att porslinet kommer från den stora gården som ligger längre bort. Det kan ju ha kommit från deras kompost, men det kan också hända att tor­paren fått ta över något porslin från den fina gården, när man där tycker att det blivit slitet och oanvändbart.

För oss sakletare är skillnaden i form lika viktig som de olika färgerna. Det är roligt att försö­ka lista ut var porslinbiten har suttit. Det kan se rätt så lika ut om den kommer från en stor kopp eller från ett litet fat. När det inte går att räkna ut, så får man ge sig till tåls. Det händer näm­ligen ofta att man hittar fler bitar som kommer från samma kopp eller fat. Bitarna kanske passar precis ihop i kanterna, eller så ser man att dom har samma mönster.

Även om vi inte vet så mycket om olika sorters porslin, så ser man att tjockleken på bitarna kan vara olika. Gamla och enkla delar är tjocka, medan dyrare och finare sorter kan vara väldigt tunna. Det är väl en av de märkvärdiga sakerna med porslin: Att dom håller ihop och inte går sönder i första taget, trots att dom bara kan vara några millimeter tjocka. Vi har fak­tiskt hittat porslin som vi vet kommit ända från Kina. Då är vi förstås säkra på att de har vand­rat ut på åkern från den stora gården i närheten. Någon annan skulle aldrig haft råd att köpa den servisen.

Det verkar inte som porslin kan bli gammalt. En porslinsbit som är rentvättad ser precis ny ut. Det verkar inte som om varken färgen eller ytan förändras ett enda dugg trots att den legat i jorden i 100 år. Det är inte mycket annat som klarar det!

Pappa har alltid sagt att det som ligger på åkern någon gång har används av dem som bott i åkerns närhet. Redan andra året som vi varit sakletare, hittade vi en bit på åkern som vi kände igen från vår matkällare. När vi för länge sedan köpte huset, så stod det en hel del skräp kvar i källaren och en del av detta blev aldrig utrensat. Nu visade det sig att den biten vi hittat på åkern, precis passade in på ett av faten i källaren. Det var ingen tvekan om saken, för mön­stret var väldigt speciellt och det var dessutom i en ovanlig lila färg.

Det är rätt komplicerat att göra riktigt porslin och det finns nog andra som är bättre än vi på att beskriva hur det går till. Länge var det bara kineserna som visst hur man skulle göra. Det handlar i alla fall om att man från början har någon form av lera som man blandar med andra ämnen. Efter att man har format en kopp eller vad det nu är, så sätter man in denna i en väl­digt varm ugn. Då stelnar leran och vi får porslin. Ungefär samma sak kan man se hos dem som drejar skålar och krukor. Det finns lite var stans konstnärer och andra som tycker det är kul. Om man får tillåtelse att titta in i deras verkstad, så se man ungefär hur det går till.

I Göteborg finns det en jättestor och väldigt gammal båt som kallas Ostindienfararen. Egent­ligen är den nybyggd efter modell av en gammal båt. Den riktiga båten seglade till Kina för flera hundra år sedan och kom tillbaka till Sverige först efter tre långa år. Då var den full av kinesiskt porslin som skulle säljas vidare i Sverige. Men så gick den på grund och kapsejsade när den bara hade några kilometer kvar till Göteborgs hamn. Den gick till botten och där lig­ger det nu miljoner miljoner porslinsbitar. Om det finns några sakletare bland grodmännen så kan dom ha riktigt roligt där på havsbotten i Göteborg!