Startsida bjursas-ski.se

Välkommen till BSKI, Bjursas Sakletares Kamrat och Intresseförening!

Du kanske inte har hört talas om Bjursas, men det är ett litet samhälle i Småland där det för­modligen en gång i tiden funnits bäver. Det är i alla fall vad barnen får lära sig om vårt orts­namns betydelse. ”Bjur” var nämligen namnet på bäver en gång i tiden och hemma hos oss har man tydligen tyckt att det skall fortsätta att heta det långt efter att bävrarna försvunnit. Det är förresten inte bara bävrarna som har försvunnit. Det har de flesta människor också gjort. Det bodde flera hundra personer här på 1800-talet, men de som då inte flyttade till Amerika, de flyttade 100 år senare till Stockholm eller någon annan storstad. Kvar är vi ett 50-tal invå­nare som biter oss fast i Bjursas. Ett skäl är att vi är sakletare! Du kanske bara har hört ta­las om det en gång tidigare och då tänker vi att du sett Pippi Långström på TV. Då är du på rätt spår, för det är Pippi som är vår förebild. Hon var duktig på att hitta oöppnade socker­dricks­flaskor men det har vi ännu inte gjort. Däremot en hel del gamla glasbitar. Kanske har de en gång i tiden inrymt sockerdricka men troligt vis inte.

Vi blev sakletare därför att när vi var små, så tyckte våran pappa att vi skulle promenera ute på åkern som låg framför vår sommarstuga. Ja, han frågade inte om vi ville följa med. Vi var så små på den tiden att han bar oss (med tre års mellanrum) i en påse på magen. Det var hans sätt att ge mamma lite lugn och ro på morgontimmarna. Vi var ju spädbarn då och kanske in­te alltid helt tysta varken på natten eller den tidiga morgonen. Med oss på magen (eller i han­­den) ute på åkern, så kunde mamma sova vidare. Anledningen till att pappa ville gå där, var att han hoppades att han skulle hitta flintyxor i jorden. Det ligger nämligen stenålders­gra­var några hundra meter ifrån vårt hus. Tyvärr hittade han aldrig några yxor. Inte ens några flint­bitar och därför gav han upp. Hade vi varit lite större hade vi förstått vart det bar iväg, när han istället för att titta ner i marken börja fingra på sin mobil. Han tyckte det var mer spän­nan­de med casino i mobilen. Han brukar säga, att satsar man inte så vinner man inte. Det behö­ver inte handla om hans eget stora intresse för live casino, det stämmer enligt honom lika bra på fotboll eller kärlek.

Pappa återfick efter ett tag intresset igen, men först sedan vi visat honom att det fanns annat ute på åkern som var mer intressant än flintyxor. Jag och min bror började nämligen att hitta porslinsbitar. En del var väldigt fina och en del såg gamla ut. Vi frågade pappa hur dom hade hamnat där, men han hade ingen säker förklaring. Istället började han hitta på historier om hur det gått till och det räckte att hälften av det var sant för att det skulle vara roligt att hitta fler bitar.

Nu har åren gått och vi har fortsatt att leta porslin. Våra samlingar rymmer mer och mer och vi vet snart inte var vi skall göra av allt. I väntan på att vi löser det problemet, så vill vi i alla fall passa på och berätta hur porslinsamling går till. Vi kallar oss som ni förstår numer för sak­letare, men till skillnad från Pippi så samlar vi nästan bara på en sak och det är alltså por­slin. I början var det bara jag, min bror och vår pappa som promenerade omkring ute på åkern. Sen blev det så, att kamraterna undrade vad vi höll på med. Nästa steg var att dom själva ville vara med. Det blev lite trångt och kanske kom vi att kivas lite om de bästa bitarna, men det löstes med att vi hittade fler åkrar att leta på. Idag är det 10 sakletare i Bjursas by. Åtta barn och två vuxna. Vi har bildat en förening som vi kallar för Sakletarföreningen. Den har egentligen ett lite längre namn, men det är så långt så det använder vi bara när pappa skri­ver blanketter och söker bidrag hos kommunen.

Det är en bra förening, för i den kan både vuxna och barn vara med samtidigt. Man blir näm­ligen inte för gammal för att leta porslin, även om det passar väldigt bra just för barn. Våra pappor letar inte lika mycket som vi, men dom är bra på att slå i böcker och hitta uppgifter om sådant som är viktig för att förstå vad vi plockar upp ur jorden. Ibland tar dom också med oss i bilarna till platser som har något mer att berätta om porslinet.

Vi funderar på att börja en Facebook-grupp, men innan dess vill vi ha lite fler medlemmar. Vi har startat upp med att skriva den här sajten. Vi hoppas att fler skall tycka det är roligt att leta porslin om vi berättar hur det går till och varför det är så roligt. Om du klickar dig vidare här ovanför på menyraden, så kommer du först att läsa om vad vi har hittat i jorden. Det är förstås mest porslin men det är en del annat också. En porslinbit är aldrig helt lik en annan porslinbit, och vi brukar dela in dem i grupper för att hålla ordning på dem.

Det är en del man behöver tänka på för att det skall fungera bra med sakletandet. T.ex. är det inte så lyckat att sätta igång när det redan växer på åkern. Det är också bra om man har rätt verktyg till sin hjälp.

När de vuxna hjälper till, kan dom ta reda på lite mer om gårdarna som har ligger eller har le­gat bredvid åkern. Det blir mycket mer spännande när man gör sina fynd i åkern om man tän­ker på vilka människor som för länge sedan har haft dom i sin hand. Om gården som ligger vid våran åker kan du läsa under flik 4.

Under den sista fliken han du läsa lite om sådant som inte passar in under någon annan rubrik. T.ex. berättar vi hur man kan ha lite nytta av att vara sakletare när man kommer till skolarbe­tet. Vi har nämligen upptäckt att lärarna är väldigt intresserade av vad vi gör och gärna vill koppla ihop sakletande med något som vi lär oss på lektionerna.